Igår var det dags för den första ceremonin av tre, en katolsk begravning som arrangerades av makens jobb. Det är mycket svårt för spanjorer att förstå och acceptera att det kan dröja flera veckor i Sverige, spanjorerna upplever döden på ett mer dramatiskt och känslomässigt intensivt sätt. Svenskarna i sin tur tycker att det spanska sättet att begrava är konstigt, den brukar vanligtvis ske dagen efter dödsfallet. Traditionellt hänger det säkert ihop med det varma klimatet men också för att familjens likvaka inte ska bli alltför lång och intensiv.

Jag fick hem makens aska två dagar efter dödsfallet och jag orkade helt enkelt inte med någon ceremoni, något som väckte lite frustration på hans jobb. Så blev det till sist en fin begravning igår. Jag blev positivt överraskad att flera personliga vänner kom, trots att jag inte skickat ut någon inbjudan. Stödet från vänner är viktigt och dessutom får jag en fantastisk support från makens jobb. Jag avslutade kvällen ihop med makens chef på restaurang. Vi satt länge och talade gamla minnen. När jag till sist tog en taxi hem vid 23-tiden, så kände jag mig riktigt trött, nöjd och lättad. Även taxichauffören var fantastisk, vi hade ett intensivt samtal om livet och döden, så att jag glömde bort att förklara vägen. Det blev en lång omväg innan jag till sist kunde öppna dörren hemma.

Idag skall jag fortsätta med byråkratin, jag skall bl a söka SINK-skatt i Sverige, fortsätta och bråka med Bredbandsbolaget samt besöka vårt bostadsområdes administration och lämna in dödsattesten, något som jag borde ha gjort för länge sen.

I helgen skall jag ägna mig åt ceremoni nr 2, dvs en begravningsakt kring urna som jag skall ha hemma den 6 december. Denna riktar sig till våra vänner här i Spanien. Jag skall förbereda ett massutskick med inbjudan. Den sista ceremonin kommer att ske i Sverige i vår, då jag kommer ta med mig makens aska för hans sista vila. Som det stod i dödsannonsen som vänner i Sverige hjälpte mig med. Minnesstund kommer att ske när björkarna slagit ut.