Det var en spänd dag igår, det märktes inte minst på att jag fick två hjärtrusningar. Den värsta varade mellan 8-9 på morgonen och var riktigt otäck. Det svartnade för ögonen, jag kallsvettades och tack och lov så hade jag bara en meter till sängen. Hjärtat slog som bara den. Lade mig med fötterna högt och försökte bara blunda och andas lugnt tills det gick över. Nästa attack var betydligt kortvarigare, den körde igång vid 12.30. Tack och lov så jag var mer eller mindre ”färdigpackad” inför besöket på sjukhuset, så det gällde att ”coola ner”.

Strax före kl 14 klev jag in på sjukhuset och anmälde mig i huvudreceptionen. Gulliga Marian körde mig dit. Efter att ha skrivit på papper så blev jag hänvisad till avdelningen för ”Pre admissión”, den första instansen för dagen. De frågade om jag inte hade någon med mig, nej svarade jag. Därför fick jag låsa in varje pryl jag hade med mig i ett skåp. Inte ens trosorna fick jag ha på mig. Jag blev förd till ett rum där de så småningom kom och förde in en kateter på vänster hand. Eftersom jag inte ens fick behålla min klocka så har jag ingen kontroll alls över tiden fram till dess jag fick tillbaka mina personliga saker igen på kvällen. Innan jag åkte vidare till nästa instans så kom min fine kardiolog och hälsade och önskade mig lycka till.

Jag blev så småningom rullad vidare till själva operationssalen och fick hälsa på alla som skulle närvara vid den fysiologiska undersökningen. Undersökningsansvarige läkaren, en annan läkare som skulle sköta kablarna från ljumsken till hjärtat, ett antal sjuksköterskor och sist men inte minst narkosläkaren. Ingreppet sker med lokalbedövning vid ljumsken men narkosläkaren pumpade i mig lugnande medel via katetern i vänster hand. Jag förflyttades till operationsbritsen och fick lokalbedövning i höger ljumske, sen körde de igång med undersökningen. Jag vet inte hur länge de höll på, det enda jag kommer ihåg är att det var fruktansvärt kallt. Jag frös och huttrade och sa till narkosläkaren att jag inte visste konsekvenserna att av att jag inte kunde ligga still när de var inne i hjärtat med kablarna. Jag skakade av frossa. Jag var fullkomligt iskall om händer och fötter.

När de äntligen var klara, ca 2 timmar kanske, så fick jag en varm filt över mig, gudomligt! Däremot så hade de inte hittat något elfel, och därmed inte bränt eller kylt felaktiga banor eller punkter. Detta var en besvikelse för undertecknad, samtidigt är det ju positivt att dessa fel inte existerar på kartan nu.

De flyttade över mig till en säng försiktigt, det var dags att rulla vidare till en annan avdelning, efterobservation. Fr o m nu fick jag inte röra mig alls, nja, jag fick ju inte röra mig under operationen heller, framför allt inte höger ben för att inte riskera proppar eller blödning från ljumskeartären. Still och still, jag började nysa frenetiskt och fick begära pappersnäsdukar, ena näsborren rann som en öppen kran. Jag skulle ligga för observation i en timme ca, jag var säkert där längre. Så frustrerande det är att inte ha en klocka! Under min väntan fick jag paracetamol mot smärta i ljumsken intravenöst via vänster hand, och det enda nöje jag hade var att kolla andra patienters ekg och jämföra med mitt eget. Som den bästa deckare 😉

Till sist hamnade jag på eget rum, fantastiskt! Jag efterlyste mina prylar som fanns inlåsta i ett skåp på preadmissión-avdelningen. En väktare kom till sist med min väska och kläder, jag bad henne sätta väskan vid sidan om mig i sängen. Äntligen kunde jag plocka fram min mobil, en pocket och mina läsglasögon. Sist men inte minst kunde jag sätta på mig klockan, om än på fel arm eftersom katetern på vänster hand hindrade mig att någonting där. Då var klockan 8 på kvällen.

En sjuksköterska kom in och sa att jag måste ligga absolut stilla fram tills åtminstone kl 22, hon skulle också tala med avdelningsläkaren om jag var tvungen att fasta fortfarande. Solo dos horas sa hon, bara två timmar tills jag kunde bara röra mig igen. En halvtimme senare kom middagen samt min medicinering med betablockerare som är insatt igen. Flaskan med vatten smakade helt fantastikt! För övrigt fick jag en god grönsallad med sparris, kallskuren skinka och en yoghurt. Eftersom de såg att jag törstade fick jag ytterligare två små flaskor med mineralvatten. Tog det dock försiktigt, med tanke på att jag ville undvika eventuellt bäcken fram till klockan 10 när jag skulle få börja röra på mig. Under tiden åkte min mobil fram, jag ringde flera samtal och skickade SMS. Jag hade sett flera personer under dagen, både läkare och patienter utnyttja detta hjälpmedel, så jag ville inte vara sämre.

Klockan gick, det hände ingenting kl 21, ej heller 22, ej heller 23. Vid midnatt fick jag den sista kollen inför natten på pulsen på höger fot samt ingreppsområdet i ljumsken. Allt såg ok ut, och jag frågade om jag äntligen kunde resa mig försiktigt och gå det lilla avståndet till toaletten. Äntligen fick jag tillstånd att röra mig. En sån befrielse. Jag hade haft myror i kroppen sen 21-tiden ungefär.

Jag sov hyfsat bra fram till 8-tiden på morgonen. Den bedrövliga spanska frukosten kom vid 9-tiden, jag satt och suktade efter riktigt kaffe som inte var koffeinfritt. Det blev ytterligare timmar av väntan innan de släppte mig. Min kardiolog som var i Stockholm på konferens nyligen kom förbi och beklagade sig att svenska huvudstaden förändrats på 24 år till det sämre. För mycket snabbmatskedjor och skräp var hans uppfattning. Mitt svar blev spontant: se dig omkring i Spanien, du har samma tendenser här. Stackarn fick inte pytt i panna, han måste ha letat på fel ställen.

Kardiologen ville göra en sista undersökning eko-kardiogram, efter resultatet var han nöjd. Micket bra! sa han. Jag kommer att fortsatta med min medicinering med beta-blockarare och har ny tid om 15 dagar.

Det är så skönt att vara hemma igen, idag händer inte mycket även om jag känner lite press från mäklarna. Mina ryssar är eventuellt intresserade över att ta över mina hypotek på huset, men idag är det faktiskt vila. Basta ya!

Etiketter: , , ,