Det kändes konstigt att lämna maken bakom mig i barndomsbyn för alltid, ännu konstigare att bila tillbaka till sommarhuset. Ett definitivt steg är taget och det finns ingen återvändo. Vi talade aldrig om våra ”önskemål” om någon gick bort, så dumt och idiotiskt. Vi trodde väl att vi var odödliga, men så är ju inte fallet. För mig personligen så känns det ändå helt rätt och alla jag har talat med instämmer. Vad jag måste ta tag i snabbt är att skriva ett testamente, jag om någon vet vad det innebär för de efterlevande om detta saknas.

Bilfärden tillbaka till sommarhuset gick hyfsat snabbt och smärtfritt. Jag körde lugnt i den stilla trafiken. Jag gjorde ett snabbt stopp när jag nästan var framme för att inhandla middagsmat.

När jag packade upp mina väskor tog jag fram nedanstående inramade ”dikt – klokord” från en av makens jobbarkompisar i Holland. Vi har bara träffats en gång tidigare, då var vi i Istambul i augusti förra året, och maken gjorde succé när han försökte sig på magdans ombord på en båt på Bosporen. Alla jobbarkompisar han hade kommer så väl ihåg just denna kväll.

There is no death
There is a plan far greater than the plan you know;
There is a landscape broader than the one you see.
There is a haven where storm-tossed souls may go –
You call it death – we immortality.

You call it death – this seemingly endless sleep;
We call it birth – the soul at last set free.
’Tis hampered not by time or space – you weep.
Why weep at death? ’Tis immortality.

Farewell dear voyageur – ’twill not be long.
Your work is done – now may pace rest with thee.
Your kindly thoughts and deeds – they will live on.
This is not death – ’tis immortality.
’Tis hamepered not by time or space – you weep.
Why weep at death? ’Tis immortality.

Farewell, dear voyageur – the river winds and turns;
The cadence of your songs wafts near to me.
And now you know the thing that all men learn:
There is no death – there’s immortality.

– Unknown author –

Just denna holländare har jag skapat speciella band med efter makens död, och jag är säker på att maken känner av det också. När min anskrämliga dracena som blommade under allhelgonahelgen och sen blomställningen vissnade ner för att dö, så fick den helt plötsligt ett helt nytt liv sen holländaren varit på kyrkogården och tänt ett ljus för maken en vecka senare. Trots att blomställningen var nedblommad så började plantan sprida sin starka, fräna doft en gång till!

Jag har en stående inbjudan till Holland till D och hans fru och barn. Det känns så bra att ha stöd från olika ställen. Vissa personer känner man nära anknytning med utan att man knappt har träffats, fantastiskt.

Just nu är jag otroligt ledsen, trött och utpumpad. Jag har i alla fall hela dagen på mig i morgon innan återresan till Madrid. Jag skall försöka anamma innebörden i dikten; Det finns ingen död, bara odödlighet, men jag måste ge det tid…

Etiketter: minnesstund, Sorg, Sverige, Vardagslunk