Det är givetvis med blandade känslor som man sätter ut ett hus till försäljning. Vi köpte det år 2000 efter mycket om och men, vi hade hyrt ett radhus i ett annat område för dyra pengar under sju års tid. Under tiden hade vi lärt känna Spanien och vi kände att det här var ett land där vi kunde tänka oss att bo i längre.
Jag kommer så väl ihåg dagen när säljarna och vi kom överens. Vi satte oss i vardagsrummet i vårt kommande hus och de bjöd på tapas och ett Riojavin med samma årgång som undertecknad är född, 1959. Jag tänkte då att detta måste vara vårt hus, alla signaler pekade på det.
När vi senare gick till notarie för att offentliggöra köpet så hade vi min älskade pappa på besök. Pappa avled efter en längre tids sjukdom 2006, men han satt med under den obligatoriska uppläsningen av försäljningskontraktet hos notarien, och jag tror att han begrep lika litet som undertecknad under proceduren. Konstigt nog så gillade han radhuset vi hyrde mer än det nya huset, som han besökte senare.
Så nu sitter jag här och skall påbörja en liknande procedur helt allena. I princip har jag ingen kontroll på hur det fungerar, men jag lär mig massor varje dag. Gode Gud vad jag har lärt mig mycket på knappt tre månader!
Jag började med samma mäklarfirma som vi köpte huset av, då jag känner dom väl så tror jag att det är en bra början att starta där. Officiellt får jag inte sälja huset än, men jag måste ju börja någonstans. De rekommenderade mig ytterligare mäklarfirmor att kontakta och det får bli första uppgift på listan att göra i morgon.
I morgon skall jag även leta upp foton som lämpar sig för internet när det gäller försäljningen. Jag bara hoppas att detta kan gå snabbt. Min spanska bank, Banco Halifax, har inte svarat mig på mail som jag skickade i morse avseende sänkningen av amorteringarna tillfälligt. Detta blev jag lovad tidigare. Nå, dessa löften känner jag igen!
Sömnen har blivit skräp sen jag kom tillbaka till Spanien. Skall strax ta ett piller och hoppas att kunna sova på detta längre än klockan tre-fyra. Det återstår att se…
Etiketter: Ekonomi, Fastighetsförsäljning, Pappersexercis, Spansk byråkrati, Sömnproblem, Vardagslunk
Jag både flinar och grinar när jag läser din blogg – åh, vilken kämpe du är. Kramar från Karin
Åh vad du är strong. Vilken tåga det är i dig. Tänker på dig allt som oftast. Lycka till med försäljningen. Kram