Det har varit ett par intensiva dagar med besök i Madrid. Igår passade vi på att gå på konstmuseum, Museo Thyssen-Bornemisza, eftersom alla museer är stängda på måndagar. Efter att ha varit kulturella var det hög tid för lunch och vi hittade en restaurang som serverade wienerschnitzel. Jag försökte inte lura på mina besökare mer bläckfisk eller annan exotisk spansk mat, det var bättre att satsa på ett säkert kort. Vi kom hem vid sjutiden igen, och sen orkade vi inte göra så mycket mer.
I morse åkte vi in till stan igen, och vi började med att åka till svenska ambassaden. Jag behövde få en kopia på mitt pass vidimerat, det är en tjänst som för övrigt är gratis. Redan igår köpte vi biljetter till Madrid Vision, dubbeldäckarna som tar turister runt stan i två turer. Det är ett praktiskt sätt att visa stan och vi åkte den ”moderna turen” nästan runt ett varv, sen stannade vi vid Plaza Colón, Kolumbustorget och gick upp till den amerikanska restaurangkedjan Tony Roma’s, specialiserade på revben. Därifrån nästan rullade vi ut och gick tillbaka till torget för att hoppa på den historiska bussrutten. Eftersom vädret var härligt satt vi längst upp i dubbeldäckarna under bar himmel. Strax efter kl 16 hoppade vi av vid Puerta de Sol och därifrån tog vi metro och sen buss hem. Efter att ha handlat lite mat klev vi till sist in genom dörren hemma. I kväll blir det tv-tittande och allmänt slappande.
I morgon skall jag få motorn bytt till porten, hoppas att det fina vädret håller i sig så att vi kan sitta i trädgården och njuta lite eftersom jag måste hålla mig hemma.
Etiketter: Vardagslunk
hej! Bra sida! Har själv bott länge i Italien. Du skriver mkt om all byråkrati,känns igen. Sorgen-var är den? Jobbar du inget? Du verkar ändå mkt priviligierad-hoppas du inser o kan använda detta bra! Kram,sköt om dig! LB
Hej Lena!
Tack för dina rader.
Jag har ett litet företag, men jag har inte hunnit jobba med det, förutom med momsredovisning etc, något som maken skötte tidigare.
Jag har jobbat heltid med arvslagstiftningen i två länder i drygt fem månader nu, och ändå är det långt kvar.
Den riktiga sorgen kommer lika säkert som amen i kyrkan när det byråkratiska rätat ut sig.
En stor kram tillbaka!
Jag tror att byråkratiska problem tvingar sorgen på avstånd. Byråkratin är något man kan slåss emot, trots att Du inte vill eller har har valt det. Sorgen och saknaden däremot rår inga krafter på och den kommer att skölja över Dig igen vågvis och ta lång tid innan den ebbar ut. Suck, Du vet, dom där f-b vågorna… men de klarar en stark brutta som Du!
och den som vet det är:
Biggan