Sen jag kom hem på kvällen den första juni så har inläggen här varit kortfattade. Jag har inte hunnit med att skriva.

Resan från Sverige gick hyfsat bra, jag var trött som bara den när jag satte mig i bilen för att köra mot Malmö Syd/Svågertorp. Regnet öste ner hela vägen, men jag kom fram till sist och det var inga problem att hitta stationen, däremot hittade jag ingen bensinmack i närheten, så de får lägga på fakturan för full tank.

Iberiaflyget kom in sent, och eftersom vårt plan var fullsatt till sista plats så tog incheckningen extra lång tid. Vi blev nästan en timme försenade till start. I övrigt var flygresan händelselös, och vi landade strax före kl 20.

Åsa kom och mötte mig och körde mig hem. Vi tog en kopp kaffe medan jag försökte köra igång min laptop för att kolla mail. Samtidigt hade jag en brevhög att öppna. Bland dem låg ett tjockt brev från Banco Halifax adresserat till maken. Där låg två nya visakort i bådas namn, jag frågade min bankkvinna om detta tidigare, maken hade fått ett brev med en avisering att visakortet skulle förnyas. Det var inga problem, korten var makulerade eftersom bankkontot kopplat till korten inte längre finns var beskedet jag fick. Jo, jo! Jag mailade henne igår och frågade hur det kunde komma sig att korten skickats ut, än har jag inte fått något svar.

Bland andra brev låg en faktura till vägföreningen i Sverige i makens namn. Jag lyckades lägga in den för betalning några dagar för sent, och lämnade även uppgift om att de skulle ändra kunduppgiften i mitt namn. Jag hade tur att få inlagt betalningen, för sen började mitt internet och strula och det var så gott som omöjligt att surfa när uppkopplingen bröts hela tiden.

I källaren hade det kommit ett fax adresserat till företaget från Registro Mercantil, Madrids merkantilregister. Jag hade lämnat in papper den 10 maj för att ändra bolagsordningen från fåmansbolag till enmansbolag. Faxet lät mycket kryptiskt och det låg även en avi om ett rekommenderat brev från dom som jag hämtade ut igår. Det är uppgifter som saknas och jag har nu mailat två advokater för att få hjälp att tolka innehållet och vad jag behöver göra. Det känns hopplöst. Jag har inte hunnit göra något med företaget under de senaste sju månaderna. Men jag vill gärna ha det kvar inför framtiden. Någon gång måste ju byråkratin och pappersexercisen släppa.

Det var varmt som i en potta både inomhus och utomhus när vi kom fram till huset på tisdagsskvällen. Eftersom huset varit igenbommat i drygt två veckor öppnade vi alla dörrar för korsdrag. Katterna låg i pergolan och blev både glada och arga när de såg att jag till sist kommit hem. Frasse har ylat som en stucken gris i två dagar men har nu äntligen lugnat ner sig. Simpson har skrikit sig hes, men även han har insett att jag är hemma igen.

I torsdags kom det spekulanter och tittade på huset och i söndags i Sverige ringde mäklaren och frågade om de fick komma en gång till, igår vid 19-tiden. Jag meddelade att de var hjärtligt välkomna och paret kom på utsatt tid med en mor i släptåg. De verkar uppriktigt sagt intresserade och vill återkomma en gång till med dottern också. Det bästa av allt var när jag hörde att de hade planer på att bygga på en våning till. Då löser sig ju mina punktinsatser som är gjorda med det läckande taket. Tänk om detta kan gå vägen, det hade varit fantastiskt!

Igår kom ett mail med fakturan för minnesstunden, den var en positiv överraskning för den var billigare än offerten. Idag skall jag lägga in den för betalning, sen måste jag ta tag i pappersexercisen igen och sortera tillbaka den tjocka luntan som jag hade med mig till Sverige. Jag skall med glädje sätta in den svenska bouppteckningen i en pärm, det känns fantastiskt skönt att den är gjord.

Jag har en hel hög med brev från läkare utan gränser med gåvor vid minnesstunden. Jag skall även ägna dagen åt att tacka bidragsgivarna. Några fler brev har skickats till restaurangen som höll i minnesstunden. Ikväll kommer jag få besked över vem som skänkt dessa gåvor.

Nej, dags att göra nytta. På återseende…