Jag har just ringt och tackat nej till tjejträffen ikväll. Precis som väntat utan medicinering så börjar hjärtat spela små spratt igen. Jag hade blivit förvånad om det inte hade skett. Tänk om jag kom till sjukhuset på måndag och allt var normalt, det hade varit snudd på pinsamt. Dessutom har dagen hittills intensivare än beräknat.

I förmiddags ringde en mäklare och frågade om hon fick visa huset i morgon. Ja visst sa jag, med tanke på att jag skall vara hemma och ta det lugnt i helgen. Vi hade knappt avslutat samtalet förrän det ringer på dörren. Det var en annan, helt ny mäklarfirma som var intresserade av att sälja mitt hus. Helt plötsligt efter semestern är det som allting har lossnat, antagligen beroende på att jag har gått ner i pris.

Jag bjöd in henne, hon tog foton och vi skrev kontrakt, det är den åttonde mäklaren jag har kontrakt med nu. Givetvis utan en klausul om exklusivitet. Jag gör fortfarande allt för att gardera mig om något går snett med ryssarna. Innan kontraktet är undertecknat på onsdag litar jag inte på någon. Mitt i allt så ringer min advokat. Utkastet till depositionskontraktet från igår är helt juridiskt korrekt, så det är bara för mig att skriva på om allt går vägen. Jag fick smita ut på terrassen och viska, jag vill ju inte att det skall framkomma att försäljning är på gång med andra mäklare.

För några timmar sedan fick jag ett mail från Åsa. Mästersäljerskan är på väg att kränga min rustning i naturlig storlek! Jag har fått telefonnumret till en restaurangägare som eventuellt är intresserad. Han vill dock se den först. Samtalet får vänta tills efter operationen, eller om jag gör ett försök nu i helgen. För rustningen står garanterat kvar, om jag inte har spöken i huset eller Peter Sellers, alias Inspector Clouseau kommer på besök.

Nu väntar framstupa sidoläge på sofflocket, jag kommer inte att göra många fler knop idag…