En septemberdag år 1992 besökte jag en amerikansk familj som bodde i Cascais, Portugal. De annonserade att de hade kattungar som bortskänktes. Lille Simpson, egentligen alldeles för ung för att tas från sin mor följde med mig hem. Han var en ynklig liten skit, dessutom full med svampsjukdomen ringorm. T ex så var svanstippen helt utan hår. Det blev åtskilliga veterinärbesök, jag behandlade honom enligt veterinärens order och fick till slut bukt med ringormsangreppet som är mycket smittsamt även för människor. Maken kallade katten för skabbe, och synden straffade sig själv. Man kallar inte katter för skabbe ostraffat, maken blev smittad med ringorm.

Sen dess har Simpson alltid varit mycket mån om sin päls och skött sig exemplariskt. Han var en vacker, högrest katt som alltid hade en förmåga att prata högt med allt och alla, dessutom är jag säker på att ringormen i kattungeåldern gjorde att han alltid ville tvätta alla, han slickade febrilt med sin sträva tunga de han kom åt.

Ett knappt år senare gjorde Frasse entré, även han var en ynklig katt som satt och skrek på granntomten under en hel helg, jättehungrig! Vi lade kattmat i en håv och fiskade upp honom över staketet. Han åt tills hans mage blev rund som en boll och sen dess har han varit med oss!

Innan vi flyttade till Madrid 1993 så hade jag ett veterinärbesök med Simpson. Vid sidan av veterinären stod en studerande som hade praktik. Veterinären frågade var denna ädla katt kom ifrån och studenten visste ingenting. Veterinärens svar fick oss alla att skratta; en äkta gatukorsning från Cascais.

I december 1993 bilade vi med två drogade katter till Madrid och vårt nya liv började. Vi hyrde ett radhus i sju år och ingen av våra grannar hade problem med möss sen vi flyttade in. Simpson fattade tycke för grannarna, ett thailändskt par, och ofta fick jag gå in och hämta Simpson där. De spanska grannarna var allmänt lite gnälliga, men det roligaste av allt var att jag hörde att de fått en råttinvasion efter vi flyttade till huset. Hämnden är ljuv!

Redan under vår tid i radhuset så upptäckte de spanska veterinärerna att Simpson drabbats av en virussjukdom som drabbar immunförsvaret, ungefär som aids. Denna har legat latent i kroppen tills i natt, då sjukdomen bröt ut ordentligt! Det har gått tolv år sen det upptäcktes.

Jag förstod vad det var fråga om när jag såg och framför allt hörde honom i morse vid 4-tiden. Någonting allvarligt hade hänt och han led. Jag gick en trappa ner för att hämta transportburen i förrådet vid 10-tiden. Simpson släpade sig ner med mig trots att bakkroppen inte följde med, fruktansvärt!

Jag hade några olidliga timmars väntan innan veterinären öppnade kl 11, jag lämnade in honom och åkte hem igen. De skulle återkomma när de gjort diverse prover. Strax före klockan två åkte jag tillbaka och fick beskedet jag fasat för. Sjukdomen har brutit ut och alla värden var mycket dåliga, framför allt från njurarna.

Simpson har gjort sitt i denna världen, omvandlat i människoår så blev han 88 år, en mycket respektabel ålder. Frasse är 17, motsvarande 84 år. Frasse finns kvar och stirrade på en tom transportbur nyss. Det är buren som jag körde iväg Simpson med men kom tillbaka tomhänt med.

Frasse är som sagt en gammal gentleman, han har brutit ryggen en gång och går som en kanin. Han har också blivit döv, till skillnad från Simpson som hörde allt. Det känns bra att ha fattat beslutet, öka på livet någon månad med lidande vid sidan om, nej tack!

Jag hoppas att Simpson är lycklig i sin katthimmel där han har hamnat. Jag blev helt chockad i natt när jag såg honom lida. Simpson var till skillnad mot Frasse en smart katt. Under de senaste besöken av intresserade köpare så har han följt med och protesterat högjljutt. Han visste om att jag hade sålt huset och gav upp. Han satt bredvid makens sida när han hade avlidit och ville inte flytta sig.

Simpson, jag saknar dig så! Men nu får du lugn och ro!
Hur kan man älska en katt så?? Jag vet inte…