Ja vad skall man säga, för ett år sedan satt jag på samma plats som nu, på stolen i köket. Jag har vaga, men samtidigt klara minnen av händelsen. Polisen och läkaren som konstaterade att maken var död hade lämnat, jag satt med goda vänner och väntade på att hans kropp skulle hämtas av ”Forensic”.

Dessförinnan hade jag velat omkring som en yr potta, med medicinkortet som visade att han gick på blodförtunnande medel och med en det ena än det tredje!

Jag kommer inte ihåg hur natten var, men jag sov inget vidare, det skall gudarna veta! När det ljusnande och det var morgon åkte jag och en fantastisk svensk granne till Forensic, där stod begravningsentreprenörerna på kö för att presentera sina fantastiska erbjudanden. Det var det mest fruktansvärda jag varit med om!

Nu så här ett år efteråt så inser jag att jag har kommit långt, längre än de flesta i samma situation, men att det återstår mycket.

Idag har grävarbetet för att lokalisera läckan fortsatt. De bröt strömmen vid 11-tiden eftersom elledningarna ligger nära huvudvattenledningen. Jag lämnade rörmokarna vid 17-tiden, och åkte iväg för att spela bridge. Det var så skönt att lämna huset! Någon halvtimme senare ringde de och meddelade att allt var fixat. Så fantastiskt skönt! Nu får huset hålla sig i schack till dess de nya ägarna flyttar in. Annars blir jag tokig!

När jag kom hem ikväll tände jag en marschall och plockade rosor och satte i en vas:

Under bridgespelet tidigare ikväll höll en vän ett kort tal, Anders, jag uppskattade det enormt skall du veta! Nu återstår en tung helg, dessa är alltid lika jobbiga, men framåt går jag även om det går i ultrarapid…