Mamma, hur understår du dig att behandla mig som du gör? Hur kan du hålla på att belasta mig ytterligare med dina saker med tanke på allt som jag står i. I varje samtal vi har haft på senare tid så kommer dina småproblem i första rummet. Det är nonchalant, egoistiskt/egocentriskt och framför allt fult.
Förstår du varför jag inte orkar ringa dig varje dag? Det du kommer med tynger mig ännu mer. Jag är helt slut psykiskt och fysiskt, vill du knäcka mig helt?
Det fula förstärktes ytterligare idag när du kom med med fruktansvärda anklagelser. Dessa känner jag igen sen förr, men mig hotar du inte längre, jag har blivit härdad på senare tid. Visst, vill du bryta kontakten så gör vi så, men jag blir djupt besviken och ledsen! Tänk dig för, denna gång menar jag allvar från min sida! 
Åh Monica. Varma kramar och omtankar och du behöver helt andra saker just nu än mer tyngd på din redan oerhört tunga börda.
Tänker på dig.
Åh, vad ledsamt att läsa. Ingen ska behöva ta mer än vad du har fått göra. Som du har kämpat! Hoppas att du snart ska få lite lugnt omkring dig och bara tänka på vad dig själv. Stor Kram!!
Ojdå – nu kom nog sorgen och depressionen i fatt dig 😥
Jag har precis läst hela bloggen och jag känner igen mig i så mycket – strulet med Telia ( jag gav upp och betalade 1500kr i onödan) byråkrater och alla papper som behövs överallt. Du hade tur som inte behöver intyg för ”export av lik” ”smittoriskintyg för lik” och alla de där otrevliga intygen. Men på den andra sidan behövde jag inte ta hand om fast egendom i utlandet – alltids nå’t.
Men det jag skulle säga var att jag tror att sorgen äntligen har kommit ifatt dig. Du har varit så duktig – men nu är det så att den man egentligen vill ha ros ifrån när man har varit så duktig så länge – den personen finns inte där längre. Orättvist är det.
Och man låter det gå ut över någon annan person förstås. Och det bör man ha lov att göra. Men mammor ändrar sig inte så mycket över tid – de gör på samma sätt som de alltid har gjort och din gamla trevliga mamma finns nog där – det är bara man själv som inte klarar av flera motgångar/irriterande drag hos andra just nu. Res bort någon vecka till vänner – gör något helt annat en stund – sightseeing i Paris t.ex? och säg till din mamma att du hör av dig när du kommer hem igen. Det är inte så bråttom längre nu – ta en paus. Men jag känner igen känslan av att allt måste göras nu på en gång efter ett dödsfall – sanningen är att det är för sent till det man egentligen vill och att allt annat brukar ordna till sig efter hand.
Hoppas du inte tar illa upp den här långa kommentaren från någon du inte känner. Lycka till vidare – men ta en paus nu 😉
– och så förstås tack för en intressant blogg!
Hej Ingrid!
Tack för din kommentar.
Jag skulle så gärna bara vilja resa bort och vila upp mig lite men jag hinner inte. Tyvärr är det fortfarande massor kvar att uträtta.
Svenska bouppteckningen skall vara inlämnad senast den 18 maj, nu ligger min boutredningsman tillika advokat inlagd på sjukhus efter en allvarlig operation, det är mycket troligt att vi måste begära uppskov.
Jag skall ta med mig urnan till Sverige och hålla en minnesstund för svenska vänner och släktingar. Denna hade jag för avsikt att lägga samtidigt med bouppteckningen men jag inser att jag inte kan vänta med planeringen.
I min spanska boutredning finns det fortfarande knutar som måste lösas. Jag håller i skrivande stund på att reparera huset i Spanien så att det skall bli lättare att sälja. Jag vill komma ifrån huset snarast för det är för dyrt i drift och alldeles för stort för mig ensam.
En paus hade varit underbart, men det är för mycket som hänger i luften fortfarande…
Mvh
Monica
Hej igen Monica!
Jag har funderat mycket på var känslan av att allt är så bråttom efter ett dödsfall kommer ifrån – jag förstår dig, tror jag.
Men om du tänker efter; om bouppteckningsmannen är sjuk så är det en perfekt ursäkt för att lämna in bouppteckningen för sent. Och jag tror i alla fall att det inte finns någon ”straff” för att vara för sen – vad skulle de i så fall göra? Inte kan de ta huset – möjligen någon straffavgift om de nu bryr sig alls. Hur gör de i så fall med alla bittra mångåriga arvsfejder man hör talas om? Så släpp boutredningen i några dagar 😉
Minnesstunden vet jag inte… bestäm själv vad som blir bäst. Men det är väl inte så farligt om du måste åka två gånger till Sverige?
De spanska knutarna ligger nog kvar även i nästa vecka/månad – du kanske kan ta tag i dem då? Och har du någon kompis som kan hålla koll på hantverkarna för dig?
Klarar du dig ekonomisk om du måste ha kvar huset någon månad extra? Om du gör det så låt det då bli så. Då kan du få vila lite nu – nu när du bäst behöver det.
Mängder av ”goda” råd som du ser
men jag brukar tänka ”om jag bryter benen eller blir sjuk och inte kan göra något alls – vilka katastrofer händer då?” Som regel inte så stora som man föreställer sig…
Så – tänk dig att du inte kan göra något alls pga någon konstig sjukdom – hur blir det då? Vad är det som är fullt möjligt att låta bli att göra?
Hoppas du hittar något sätt att hantera det hela och att du kan ta lite ledigt från ”tänket” en stund…
/Ingrid
Hej igen Ingrid!
Jag är för trött för att ge ett längre svar just nu, jag återkommer lite senare.
Jag vill bara att du skall veta att jag är uppriktigt glad att du bryr dig och kommer med förslag.
Tråkigt att höra men inte desto viktigare att faktiskt face:a allt och alla med det som inte fungerar som det skall. Skickar en stor kram till dig… Hoppas verkligen att det med raka rör kan fixas pronto!
Åh Monica vad ledsen jag blir när jag läser att du fick problem med din egen mamma så här mitt i alltihopa.
Tycker du tar så enormt stort ansvar för allt och jobbar och står i jämt och ständigt utan ett knyst till gnäll över att det är jobbigt.
Jag förstår ju ändå att det måste vara det det för dig.
Hoppas att du sen får ta det lugnt framöver när allt detta fixandet är över.
Jag skulle aldrig någonsin klara av det som du gör. Inte ens om jag vore kärnfrisk.
Får ta och tänka ut någon bra ” trollformel” här och sända över telepatiskt till dig. Men bara om du vill? 😉
Stor stärkande trösterkramelikram!