Jag har så smått börjat inse att hälsan är viktigare än någonting annat. Jag har fått mig en rejäl tankeställare. Jag tar det så lugnt jag någonsin kan.

I går på förmiddagen åkte jag i alla fall till en verkstad för att lämna in bilen för en revision inför bilbesiktningen nästa vecka. Som så många gånger tidigare ställde min väninna Marian upp och körde mig tillbaka. Jag gick den korta biten till vår mötesplats utanför livsmedelsaffären och blev trött av den lilla promenaden.

Vädret var verkligen skumt under gårdagen, på tv:n varnades för alerta naranja (orange varning), den näst högsta varningen när det gäller extremt väder. Man lovade den högsta temperaturen hittills i år, runt 40 grader. Denna extrema värme infann sig inte, i alla fall inte här, vi hade 35 grader max. De var mulet hela dagen, och på eftermiddagen blåste det upp och det kom en rejäl regnskur.

Min väninna hämtade mig igen vid 18.30, verkstaden hade sagt att bilen skulle vara klar mellan kl 18-19. När jag såg hennes bil undrade jag vad som hade hänt. Den var täckt av lera/sand och hon hade ingen spolarvätska. Med vindarna och regnet hade sand från Sahara spridit sig upp till oss, något som inte är ovanligt i och för sig. När vi kom till verkstaden var min bil i samma kondition, men jag kunde åtminstone få ren framrutan. Efter revisionen framkom att jag eventuellt kommer att få problem med bakdäcken inför besiktningen. Det var inget fel på mönsterdjupet utan snarare att väder och vind har slitit på gummit. Verkstaden tyckte att jag skulle besiktiga och se vad dom har att säga, man kan alltid återkomma om man får fel. Jag skall ringa och boka tid för besiktning nästa vecka.

Förutom preparationer inför bilbesiktningen gjorde jag inte någonting i princip. Jag har legat i soffan och kikat på dvd-filmer och bara försökt att vila.

Informationen om mitt hälsotillstånd har spridit sig till makens jobb. Jag har fått flera uppmuntrande samtal om att jag måste ta det lugnt och erbjudande om hjälp med vad det än må vara. Flera vänner har hört av sig och gett mig sitt stöd. Min advokat ringde mig igår eftermiddag och sa att de skulle lösa allt avseende företaget. Hennes lugnande ord om att stora aktiebolag också är sena med pappersexercisen lugnar mig inte. Min läggning är att jag vill ha alla papper i ordning, vad än det må vara. Jag blir fruktansvärt frustrerad när olösta saker hänger över mig, men jag måste släppa detta nu.

Att min kropp till sist har börjat protestera är inget som förvånar mig egentligen. Jag har misskött mig i 9 månader snart och jobbat mer än heltid för att lösa pappersexercisen i två länder. När jag fick mitt välbehövliga avbrott i slutet på juni så slappnade jag av, och med detta så tror jag att mitt dåliga immunförsvar lämnade portarna öppna för en attack.

På agendan idag finns bara en punkt, vid 14-tiden idag kommer en ny kvinnlig fastighetsmäklare för att titta på huset. Genom tips från en vän kontaktade jag henne innan resan till Barcelona, och lovade att återkomma när jag var hemma igen. Något som jag helt glömde bort på grund av rådande omständigheter.