Jag vaknade hyfsat utsövd i morse, ändå är det något som bromsar mig från att vara effektiv. Jag blir tokig snart! Varför kommer jag inte till skott med viktiga saker som att rensa ut garderober, kasta saker och dylikt. Så fort jag börjar så känner jag tryck över vänster bröst och riktig ångest. Samtidigt vet jag ju att flytta är den enda medicinen som hjälper mot min bräckliga hälsa.

Igår åkte jag in till Madrid för att träffa en väninna och bli presenterad för en mycket trevlig mäklare. Det finns hopp om att jag kan hitta något hyfsat inom min prisklass. Mina tankar är att flytta in på ett aparthotel till dess jag har hittat något vettigt att köpa.

Efter besöket hos mäklaren åkte vi till en annan väninna. Jag satt passiv på en stol och kollade på hur de fixade till en fantastisk lunch. Hade inte jag haft fantastiska vänner så hade jag flyttat tillbaka till Sverige, något som jag känner inte är rätt.

Vi talade om sorgeår igår, ett välkänt uttryck i Sverige. Jag har snart snurrat runt ett varv, man talar om ett tungt år med alla helgfiranden, bröllopsdagar etc. Jag tror inte jag har hunnit börja sörja ordentligt än. Min kropps protester är väl ett tecken på att det är dags.

Någon som sörjer katten Simpson är Frasse. Jag har kammat av en rejäl ”dunkudde” idag och når inte alla ställen, t ex under magen utan protester:

Han har helt tappat sitt liv och med tanke på pälsförlusten så kan man nästan tro att han blir utsatt för kemoterapi.

Vi kämpar dock vidare, undertecknad och Frasse. Det är några stora hinder kvar, men jämfört med början så börjar de marginalisera sjg. Kroppen protesterar, men jag ger mig aldrig, jag kör mitt race, om än i lugnare tempo nu…