Har varit och lämpat av holtermaskinen idag och hade sen ett möte med en kvinnlig kardiolog. Mitt blodtryck är fortfarande för högt, men jag har nu fått ändrade instruktioner om hur jag skall reglera det. Det blir lite av mitt ansvar att experimentera med medicinerna för att hamna på rätt nivå.
Det hela känns skit, sen vi flyttade till Madrid den 13 december 1993 så hade jag aldrig gått till läkare för att få recept på någon medicin. Helt plötsligt så brakar hälsan ihop. Jag vet inte om det har med åldern att göra, fyller 52 i är, men jag gissar själv på att det är den stora stressen jag upplevt sen makens dödsfall.
Det blir att ta det lugnt, kartongerna står där de står…
Etiketter: flytt, hälsa, Vardagslunk
Jag vet inte om jag sagt det, men jag hade bröstcancer för tre år sedan. Och det var precis som du säger, jag hade aldrig varit sjuk förut, och så plötsligt, hela skåpet fullt av medicin, och så aggressiv behandling på det.
Personligen tror jag det är ålder, OCH stress. Kroppen klarar inte påfrestningar lika bra längre, så när en sådan chock kommer reagerar man kraftigare och allvarligare än vad man gjort när man var yngre.
Jag har otroligt svårt att lära mig att det tar längre tid att återhämta sig, att man inte kan pressa kroppen lika mycket längre. Och att man måste äta och sova.
Jag skulle tro att det blir lättare för dig att slappna av nu när du äntligen har flyttat och kan få nya vanor. Motionerar du något? Min cancerdoktor talar alltid om kost och motion, och det är rel enkla saker som hjälper. Även om det känns trist…!
Hej Lotta in SF!
Just det där du skriver att man inte orkar någonting längre. Det är fruktansvärt enerverande.
Mina matvanor har varit/är katastrofala, har inte haft någon aptit alls. Men det känns bra att vara på plats, när jag rensat spisen från ”bröte” så skall jag börja laga mat, försöka i alla fall.
Min motion är ”non-existent”, det är också sådana saker jag skall ta tag i när jag nu äntligen är på plats.
Jag tar en dag i taget, det är i alla fall så många orosmoment som har släppt, så snart räknar jag vara ”back on tracks”!
En stor kram från Madrid!
Hej
Jag har följt din blogg sedan du började skriva här. Tidigare var jag med i Ordlös Onsdag och tittade då och då in på din andra blogg.
Ang. dina hjärtproblem och det höga blodtrycket så är jag inte ett dugg förvånad, med tanke på hur ditt senaste år sett ut. Din makes hastiga bortgång, två flyttar och en massa praktiska saker att ta hand om. Jag förstår inte hur du orkat.
Jag har själv problem med arytmier och högt blodtryck. Arytmierna blir alltid mer kännbara om jag känner mig stressad eller har mycket omkring mig. Jag tror inte att det har så mycket med din ålder att göra. Hoppas att du kan ta det lite lugnare och komma till ro i ditt nya boende och liv så kanske trycket och hjärtat också lugnar ner sig.
Hej Marianne!
Tusen tack för din kommentar.
Jag hoppas att livet kan börja komma tillrätta nu när jag äntligen är på plats på nytt ställe.
En stor kram!
Monica
Absolut är det en kombo av den otroliga chock med påföljande press (för att inte säga stress) som du varit utsatt för under längre än det senaste året.
Kroppen har en benägenhet att säga ifrån när man minst lyssnar. Å då är kroppen listig och tar till effektiva medel. Jag tycker inte alls det är speciellt konstigt nu när du är på väg att för hoppningsvis dala ner på jorden (ser det som att du blev som skjuten ur en kanon utan skyddshjälm och långt ut i rymden och nu sakta håller på att landa – en relativt stilla dalning i ett parachute (kommer inte på svenska namnet), men en och annan kastvind med rent praktiska strul. Så dala lugnt och landa mjukt.och försök att njuta av ”utsikten” under tiden. Med utsikten menar jag ditt nya boende, ditt underbara sociala kontaktnät samt av Madrids utbud av kultur, nöjen och gastronomi. I grunden har du din gedigna livserfarenhet som bas.Har du fixat alltihop så långt – så fixar du resten! I promise! Du är en klok, ödmjuk kvinna som gått på en j-a käftsmäll utan att gå ner för räkning. Nu står du upp igen, på stundom darriga ben – men erfarenheter rikare och tuffare än du någonsin vågade tro att du var? Det är min lilla personliga analys ialla fall. Stor kram!!!
Åsa, vet du om att jag saknar dig mycket!
Din raka humor och just du!
Jag kommer att överleva detta också, var så säker. Jag är en seg djävul
Fallskärm heter det, men jaq fattar ändå 😉
En stor kram!
Fallskääärm! Ja just det! Jag saknar dig också! Kan du inte flytta? (Skojar bara – akta trycket!!!). Nä jag kommer och sover i badkaret eller på köksgolvet istället! Stor kram!