När jag sålde huset i november förra året så trodde jag att jag skulle ha gott om tid att sortera papper från den tillfälliga lägenheten jag hyrde. Nu gick ju allt så snabbt med lägenhetsköp så det här med att sortera papper i lugn och ro kunde jag glömma!
Jag hade en massa dammsamlande kartonger under sängen, för så mycket mer plats fanns det inte där. Sen dess har jag stängt in allt jobbigt i mitt lilla kontor i nya lägenheten, men haft dörren stängd för att slippa se eländet!
Nu har jag flyttat eländet kartong för kartong till vardagsrummet och jag kastar och sorterar ganska disciplinerat. Det känns verkligen tufft! Men detta är saker jag måste göra för att gå vidare…
Det var smärtsamt att gå igenom alla makens agendor, jag vill spara dessa om det skulle bli någon bevisfråga mot min process i Marocko. För att inte tala det nu utgådda passet med alla stämplar. Framför allt var det smärtsamt att läsa agendan för 2009, vårt besök på en vingård dagen innan dödsfallet och allt inplanerat efter. Bl a ett besök på ett gästgiveri i Skåne för att äta gåsamiddag, något som jag stoppade, samt även hyran av bilen i Sverige förstås.
Livet måste gå vidare och det gör det. Ser fram emot att komma till Sverige snart och jag är innerligt glad att det inte är vinter, jag har lovat mig själv heligt att aldrig komma dit mer en jul. Julen 2009 var en mardröm, komma upp i snökaos och ordna med en massa Haag-apostillstämplar var det värsta jag har varit med om, dessutom komma till ett sommarhus där det saknades en person.
Som en avslutande anekdot, i slutet av maj förra året hade jag en jättefin minnesstund i Sverige. Jag tog businessklass på flyget för jag hade maken med mig i urna i resväskan och handbagaget vägde säkert 15 kilo, med laptop och alla viktiga dokument inför bouppteckningen i Sverige.
Som vanligt beställde jag en taxi från området där jag bodde och han frågade hur det var med maken. Jag sa att han är med oss, han ligger i min resväska i bakluckan och väntar på sin hemfärd, dock ej i business. Vår fortsatta färd blev tyst mot Barajas Airport.
Etiketter: begravning, Marocko, semester