En snurrigare dag än denna får man leta efter. Jag kände på mig från början att det skulle strula, och mycket riktigt. Men skam den som ger sig, till sist är jag här fastän jag egentligen inte vill.

Det var kallt för att vara i Madrid i morse när en god vän så vänligen hämtade upp mig och körde mig till flygplatsen. Minus 6 grader visade bilens temperaturmätare, och denna kyla skulle följa med mig hela dagen. Har varit frusen som bara den, inte gör det saken bättre att jag har sovit för lite.

Fastän jag var på flygplatsen i tid så var det precis att jag hann med planet. Köerna till Spanairs incheckningsdiskar var enorma och jag förstår inte att de inte kan sätta in mer personal i jultider när många är på resande fot. De många diskarna utan personal bakom är ett hån mot passagerarna.

Precis när jag skulle larma huset hemma på morgonen så strejkade fjärrkontrollen för larmet, batteriet måste antagligen bytas ut. Det var med nöd och näppe jag hann skicka SMS till personen som hjälper mig att ha koll på huset när jag är borta innan flygplanet skulle lyfta.

Flygplansgolvet var isande kallt, jag riktigt kände hur det drog. Jag försökte linda om fötterna med min skinnjacka, men det hjälpte föga. Vet inte om det var för att jag var kall eller om jag var nervös inför den kommande bilfärden i det snöhärjade Skåne som gjorde att jag inte lyckades sova en enda minut på planet, något som jag egentligen behövde.

Planet landade i utsatt tid på Kastrup och jag blev glad när min väska kom hyfsat snabbt på rullbandet. Jag styrde mina steg till biluthyrningsfirmornas diskar så fort jag kunde. När jag kom fram till Europcars disk där jag bokat bil, så är jag himla ”tacksam” att den danske killen frågade mig om jag skulle bila till Sverige. De hade nämligen inte en endaste bil med vinterdäck!! Ja sa bara sorry, men glöm min beställning, och frågade samtidigt hur de gör med resenärer som skall ta sig från flygplatsen, det var nämligen snö i Köpenhamn också!

Paniken börjar stiga, vad tusan gör jag nu? Insåg att det enda rätta var att ta tåget till Helsingborg, så kom jag i alla fall hyfsat närmare sommarstugan. När jag skulle betala för tågbiljetten så fungerade inte mitt alldeles nya svenska kreditkort, vare sig med det chipet eller med vanlig magnetremsa. Tack och lov hade jag lite svenska kontanter att betala med.

På tåget mot Helsingborg ringer jag en vän i Höganäs, nu var jag nästan gråtfärdig. Frågade om han kunde hjälpa mig att leta upp om det fanns några hyrbilar i Helsingborg att få tag i en söndagskväll. Det fanns det givetvis inte. Däremot lyckades han med konststycket att hitta en privat uthyrare närmare sommarstugan som dessutom var billigare än Europcar (som ville ha drygt 8000 kr för 16 dagar). Vännen erbjöd sig dessutom att hämta upp mig vid Knutpunkten i Helsingborg och köra mig direkt till biluthyraren. Lasse, ett stort tack! Du räddade min dag!

Jag körde sakta men säkert mot sommarhuset, lyckades inte finna ut hur man satte på helljuset på bilen, likaså saknas spolarvätska. Hoppas kunna lösa dessa problem under morgondagen när det är ljust. Stannade till vid en ICA-affär för att handla det nödvändigaste, som kaffe, mjölk och bröd. Gjorde också ett försök med kreditkortet igen. Denna gången gick det bättre, fast först vid andra försöket. Halleluja!

Ja, så nu sitter jag här i sommarhuset och glädjande nog så fungerar bredbandet. Det är först och främst mitt eget kämpande med näbbar och klor som gör att det fungerar, men även Anna Tidblom, ansvarig på Bredbandsbolagets reklamationsavdelning som gjorde det möjligt. Däremot är det fruktansvärt tungt vara här. Huset är så förknippat med minnen och med maken att jag i skrivande stund inte vet om jag verkligen vill ha kvar det. Det kanske ändrar sig i morgon, det återstår att se.

Hoppas att jag kan sova hyfsat i natt, jag behöver verkligen sova. I morgon kl 9 skall jag in till Notarius Publicus i Höganäs för att få Haag-apostill på en hel del dokument. Snart dags att lägga sig. Jag känner mig verkligen utpumpad!